Efter ett drygt årtionde i usa inser jag att jag nästan är bättre på engelska än på svenska. Det är ett starkt påstående, eftersom jag alltid har varit väldigt duktig på svenska. Jag läste innan alla mina klasskamrater i ettan och fick hjälpa lärarinnan på lektionerna. Jag har alltid stavat rätt, det har känts naturligt när jag skrivit. Grammatik, inga problem.
Därför är det en otroligt konstig känsla att känna sig osäker på sitt modersmål. Jag tvekar över stavningar och meningsbyggnader. Däremot har jag blivit duktig på engelska. Min amerikanske make frågar mig hur man stavar.
När man funderar över hur jag hamnade här framstår det egentligen inte som konstigt att jag tappar svenskan medan engelskan tar över.
** Mannen pratar bara engelska. Han kan typ tre svenska ord. (Varför lära sig svenska när alla pratar engelska med honom?)
** Jag har studerat på engelska i åtta år.
** Jag har jobbat här i sex år.
** Tills för tre månader sedan hade jag inga svenska kompisar här.
** Jag läste bara engelska böcker tills för några år sedan.
Alltså. Jag pratar generellt bara engelska i min vardag. Svenska någon gång här och där i telefon och på skype.
Jag pratar engelska för mig själv när jag kör runt och letar parkering.
Jag pratar till och med engelska med hunden!
 |
| hon ser oskyldig ut här, men skenet bedrar (bildbevis: strumpan) |
Allt detta har jag aldrig direkt reflekterat över. Tills nyligen.
Det började med att min mamma poängterade att jag hade börjat använda fel prepositioner; detta sker eftersom jag "direktöversätter" från engelskan då jag pratar.
Och nu då kottsen har kommit så reflekterar jag över detta dagligen.
Skärpning!
Från och med nu:
** Bara prata svenska med barnen.
** Bara läsa böcker på svenska.
** Svensk TV och radio (tack www)
Det måste bli en återgång till Astrid Lindgren och fem myror är fler än fyra elefanter.
 |
| bilden snodd från nätet |